so storbritannien

Slaget om Storbritannien / RAF och luftwaffe

Innan Tyskland anfaller Storbritannien 1940 så skedde evakueringen av brittiska och franska styrkor från Dunkerque, den 29 maj till 4 juni 1940 och Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Den tyska ledningen var osäker på vad som skulle ske härnäst. Adolf Hitler trodde att kriget var över och förväntade sig att britterna snart skulle komma till förhandlingsbordet. I Storbritannien fanns det en relativt stor opinion som var positiv till förhandlingar med Tyskland, men Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, ville inte ha ett vapenstillestånd med Tyskland.

Efter att Storbritannien hade avvisat kraven som Tyskland begärde, så beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion i Storbritannien. Hitlers plan var med en kort tidsvarsel skicka över tusentals- fartyg och pråmar som skulle transportera hundratusentals man till anfallsmål på Englands sydöstkust. Planen togs fram av krigsmaktens överkommando (OKW) och den fick namnet Operation Seelöve som betyder sjölejon. Hitler hoppades på att skrämma britterna till freds innan invasionen ens skulle vara nödvändig. Men Churchill gav sig inte, han ville inte ge upp.

Denna plan var dock en relativt oduglig plan, först och främst saknade den resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom så fanns det en stor oenighet mellan armén och marinen. Deras största problem var det hot som den brittiska flottan skulle kunna orsaka dem när de var på väg över den engelska kanalen. Det såg näst intill omöjligt för tyskarna att invadera utan att luftwaffe hade ett totalt luftherravälde i Storbritannien. Med tysk kontroll i luftrummet kunde Royal Navy slås ut och då skulle möjligheterna för transporterna via havet vara mycket säkrare att genomföra. Alltså var den första uppgiften att slå ut RAF (Royal Air Force) och få full rörelsefrihet. Sedan började planen som innebar ett anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Denna attack kallade de för Adlerangriff (örnfallet) och den skulle ta plats den 12 augusti med ett mäktigt storanfall.

Månaden innan slaget av Adlerangriff så anfölls brittiska fartygskonvojer i engelska kanalen. Dessa konvojer blev naturliga mål när luftwaffe den 10 juli 1940 började dra in det brittiska jaktflyget i strid som försökte skydda konvojerna. Att slåss över den engelska kanalen var inte något britterna föredrog, det tog tid för planen att nå fram till fartygen som skulle skyddas. Denna period kallades för kanalkampf (kanalkampen). Den var avsedd för att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Enligt britterna är det då Slaget i Storbritannien började. Striderna fortsatte under resten av den månaden och efter att ett antal handelsfartyg hade sänkts avbröts konvojtrafiken. Om ”ju 87 Stuka”(flygplan) fick attackera ostörda så var deras träffsäkerhet stor. Dock krävde detta att planen hade skicklig jakteskort, vilket inte alltid hade varit fallet. Det som gjorde att tyskarna hade en stor fördel var inte enbart att de var mycket fler i man, utan att de också hade mer erfarenhet.

De tyska flyganfallen inleddes på allvar den 12 augusti som planerat. Flyganfallen riktades främst mot radarstationer och ett par kustnära flygfält. De flesta av de anfallna radarstationerna tystnade omedelbart, vilket fick tyskarna att tro att deras träffsäkra bombanfall slagit ut stationerna för lång tid.

Det dom trodde var långt ifrån verkligheten. Det tyskarna inte visste var att dessa Radarmasterna var mycket mer motståndskraftigare än vad de någonsin hade förväntat sig. Endast några timmar efter attacken så var den första radarstationen igång igen och nästa morgon fungerade alla utom en.

Angreppen mot Storbritannien fortsatte som planerad. Tyskland fortsatte bombandet av radarstationer, flygfält, örlogshamnar, flygplansfabriker m.m. De lyckades förstöra mycket och ställde till med stora skador. Det de dock inte visste var att deras motståndare hade en bra förmåga att snabbt ersätta det som förstördes. Den 15 augusti försökte Tyskland attackera östkusten i Storbritannien men misslyckades fatalt. Det var så att just i östkusten så hade RAF förlagt flera jaktdivisioner för att vila upp och utbilda nya piloter. Så RAF lyckades vinna över Luftwaffe i den kampen.

Söndagen den 15 september anses vara slagets höjdpunkt. Det var då Tyskland eskorterade med Me 109 flygplanen som hade en mycket bränsletörstig motor. De hade bara bränsle för 10 minuter över London tills de var tvungna att återvända till Tyskland för att kunna tanka utan att motorn har gett med sig. Tysklands bombplan lämnades helt utan försvar och resultatet var ett stort antal katastrofala överraskande attacker från Storbritanniens sida. Dessa var de största förlusterna för Tysklands bombplan. Operation seelöve ställdes in den 19 september men slaget om Storbritannien var inte över. Offensiven fortsatte i några månader tills slutet av året.

Från oktober 1940 till operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ungefär 40 tusen flyguppdrag.