Slaget
om Storbritannien / RAF och luftwaffe
Innan
Tyskland anfaller Storbritannien 1940 så skedde evakueringen av
brittiska och franska styrkor från Dunkerque, den 29 maj till 4 juni
1940 och Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Den tyska ledningen
var osäker på vad som skulle ske härnäst. Adolf Hitler trodde att
kriget var över och förväntade sig att britterna snart skulle
komma till förhandlingsbordet. I Storbritannien fanns det en
relativt stor opinion som var positiv till förhandlingar med
Tyskland, men Storbritanniens premiärminister Winston Churchill,
ville inte ha ett vapenstillestånd med Tyskland.
Efter
att Storbritannien hade avvisat kraven som Tyskland begärde, så
beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion i
Storbritannien. Hitlers plan var med en kort tidsvarsel skicka över
tusentals- fartyg och pråmar som skulle transportera hundratusentals
man till anfallsmål på Englands sydöstkust. Planen togs fram av
krigsmaktens överkommando (OKW) och den fick namnet Operation
Seelöve som betyder sjölejon. Hitler hoppades på att skrämma
britterna till freds innan invasionen ens skulle vara nödvändig.
Men Churchill gav sig inte, han ville inte ge upp.
Denna
plan var dock en relativt oduglig plan, först och främst saknade
den resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom så
fanns det en stor oenighet mellan armén och marinen. Deras största
problem var det hot som den brittiska flottan skulle kunna orsaka dem
när de var på väg över den engelska kanalen. Det såg näst
intill omöjligt för tyskarna att invadera utan att luftwaffe hade
ett totalt luftherravälde i Storbritannien. Med tysk kontroll i
luftrummet kunde Royal Navy slås ut och då skulle möjligheterna
för transporterna via havet vara mycket säkrare att genomföra.
Alltså var den första uppgiften att slå ut RAF (Royal Air Force)
och få full rörelsefrihet. Sedan började planen som innebar ett
anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Denna attack
kallade de för Adlerangriff (örnfallet) och den skulle ta plats den
12 augusti med ett mäktigt storanfall.
Månaden
innan slaget av Adlerangriff så anfölls brittiska fartygskonvojer
i engelska kanalen. Dessa konvojer blev naturliga mål när luftwaffe
den 10 juli 1940 började dra in det brittiska jaktflyget i strid som
försökte skydda konvojerna. Att slåss över den engelska kanalen
var inte något britterna föredrog, det tog tid för planen att nå
fram till fartygen som skulle skyddas. Denna period kallades för
kanalkampf (kanalkampen). Den var avsedd för att testa RAF:s försvar
och locka upp brittiska jaktplan till strid. Enligt britterna är det
då Slaget i Storbritannien började. Striderna fortsatte
under resten av den månaden och efter att ett antal handelsfartyg
hade sänkts avbröts konvojtrafiken. Om ”ju 87 Stuka”(flygplan)
fick attackera ostörda så var deras träffsäkerhet stor. Dock
krävde detta att planen hade skicklig jakteskort, vilket inte alltid
hade varit fallet. Det som gjorde att tyskarna hade en stor fördel
var inte enbart att de var mycket fler i man, utan att de också hade
mer erfarenhet.
De tyska flyganfallen inleddes på allvar den 12 augusti
som planerat. Flyganfallen riktades främst mot radarstationer och
ett par kustnära flygfält. De flesta av de anfallna
radarstationerna tystnade omedelbart, vilket fick tyskarna att tro
att deras träffsäkra bombanfall slagit ut stationerna för
lång tid.
Det dom trodde var långt ifrån verkligheten. Det
tyskarna inte visste var att dessa Radarmasterna var mycket mer
motståndskraftigare än vad de någonsin hade förväntat sig.
Endast några timmar efter attacken så var den första
radarstationen igång igen och nästa morgon fungerade alla utom en.
Angreppen mot Storbritannien fortsatte som planerad.
Tyskland fortsatte bombandet av radarstationer, flygfält,
örlogshamnar, flygplansfabriker m.m. De lyckades förstöra mycket
och ställde till med stora skador. Det de dock inte visste var att
deras motståndare hade en bra förmåga att snabbt ersätta det som
förstördes. Den 15 augusti försökte Tyskland attackera östkusten
i Storbritannien men misslyckades fatalt. Det var så att just i
östkusten så hade RAF förlagt flera jaktdivisioner för att vila
upp och utbilda nya piloter. Så RAF lyckades vinna över Luftwaffe i
den kampen.
Söndagen den 15 september anses vara slagets höjdpunkt.
Det var då Tyskland eskorterade med Me 109 flygplanen som hade en
mycket bränsletörstig motor. De hade bara bränsle för 10 minuter
över London tills de var tvungna att återvända till Tyskland för
att kunna tanka utan att motorn har gett med sig. Tysklands bombplan
lämnades helt utan försvar och resultatet var ett stort antal
katastrofala överraskande attacker från Storbritanniens sida. Dessa
var de största förlusterna för Tysklands bombplan. Operation
seelöve ställdes in den 19 september men slaget om Storbritannien
var inte över. Offensiven fortsatte i några månader tills slutet
av året.
Från oktober 1940 till operation Barbarossa beräknas
Luftwaffe ha genomfört ungefär 40 tusen flyguppdrag.